Sopor, tro och paradis
Jag är en viljestark person. Det har jag förstått den senaste tiden. Envishet är bra på vissa sätt, för att man inte ger sig när man tror på något och man ser till att kämpa vidare även när det blir jobbigt. Envishet kan också gå över styr. Det har jag fått klarhet med. Att "ge med sig" är något bra och det är fint att säga "jag hade fel". För det är att lyssna på dem som finns i ens närhet. Jag skulle må bra av att träffa någon, bara av den enkla orsaken att jag då behöver "känna in" en annan person ännu mer. Nära och ofta.
"Efter att du pratat om bananplantagen i Costa Rica sa jag åt min mamma att köpa KRAV-bananer", sa min brors flickvän till mig en bit in på det nya året 2008. Det är ett sätt som min envishet (som också kallas engagemang) yttrar sig på. Har jag upplevt något, kommit att tänka på något, vill jag dela med mig av det till andra. Det ligger i vår mänskliga natur och är det enda riktigt vettiga påverkansarbetet.
Nu ikväll när jag träffade min bror och en kompis till honom berättade jag kort om att jag bott vid en sopptipp i Costa Rica. Stadsdelen El carpio, ett av slumområdena utanför San José, befolkas framförallt av papperslösa nicaraguaner. Dit kommer varje dag- som stadsbussarna i Uppsala vid rusningstrafik- sopbilar och dumpar hela stans sopor. Därför luktar det sopor när man sitter hemma hos en mysig familj för att äta nystekt tortilla med avokado, ris, matbanan och bönor till frukost.
Jag kan låta dyster. Men det jag vill säga är att det är oerhört viktigt hur vi behandlar varandra och vår natur. För det hänger ihop. Vi ÄR en del av naturen. "Av jord är du kommen och av jord ska du åter bli". Ja, helt klart. Slänger vi sopor rakt ut i naturen får vi också en dag smaka på det i dricksvattnet. (Titta på filmen "Manufactured landscapes" för att få se hur världen i en kinesisk fabrik kan se ut.) Det paradis som Gud gett oss- titta bara på stranden i Costa Rica- är inget att spola bort bara sådär. Se till att sköta om vår planet som den mest noggranne trädgårdsmästaren som inte vill att ett enda litet blad ska få vissna.
"Efter att du pratat om bananplantagen i Costa Rica sa jag åt min mamma att köpa KRAV-bananer", sa min brors flickvän till mig en bit in på det nya året 2008. Det är ett sätt som min envishet (som också kallas engagemang) yttrar sig på. Har jag upplevt något, kommit att tänka på något, vill jag dela med mig av det till andra. Det ligger i vår mänskliga natur och är det enda riktigt vettiga påverkansarbetet.
Nu ikväll när jag träffade min bror och en kompis till honom berättade jag kort om att jag bott vid en sopptipp i Costa Rica. Stadsdelen El carpio, ett av slumområdena utanför San José, befolkas framförallt av papperslösa nicaraguaner. Dit kommer varje dag- som stadsbussarna i Uppsala vid rusningstrafik- sopbilar och dumpar hela stans sopor. Därför luktar det sopor när man sitter hemma hos en mysig familj för att äta nystekt tortilla med avokado, ris, matbanan och bönor till frukost.
Jag kan låta dyster. Men det jag vill säga är att det är oerhört viktigt hur vi behandlar varandra och vår natur. För det hänger ihop. Vi ÄR en del av naturen. "Av jord är du kommen och av jord ska du åter bli". Ja, helt klart. Slänger vi sopor rakt ut i naturen får vi också en dag smaka på det i dricksvattnet. (Titta på filmen "Manufactured landscapes" för att få se hur världen i en kinesisk fabrik kan se ut.) Det paradis som Gud gett oss- titta bara på stranden i Costa Rica- är inget att spola bort bara sådär. Se till att sköta om vår planet som den mest noggranne trädgårdsmästaren som inte vill att ett enda litet blad ska få vissna.