kattispektiv

På tre dagar har jag varit med om två cykeläventyr. Så ska det vara när det är sommar, inte sant? Men det första äventyret var snäppet trevligare än det andra...

I tisdags cyklade jag och Emelie tandemcykel. Det är något att lära sig! Med tydligt samarbete går det att rulla fram, två personer på två hjul med två kedjor... Eller en! För går den ena kedjan sönder, som den gjorde för oss, går det fortfarande att cykla, om det är den bakre kedjan som är hel. Hur gör man då? Jo, den främre personen styr cykeln, men kan varken trampa eller bromsa. Den bakre personen trampar och bromsar, vid instruktion från den främre, för den bakre personen kan varken se särskilt bra eller styra. Detta kräver mod och samarbete så hette duga! Det går! :)

Idag fredag på mitt sommarjobb som brevbärare hade jag en väldigt behaglig dag på jobbet. Det var förvånansvärt lite post och därför var jag tidigt ute när jag skulle cykla till mitt sista lägenhetsområde. Precis innan det skulle jag dela ut post till några villor och cyklade därför längs med en lång väg. Den första villan skulle få en tidning där det stod om en resa till Indien. "Spännande", tänkte jag och började läsa vad det stod på tidningens baksida... Enda tills: SMÄLL! Jag cyklade in i en bil! Så pass att det vänstra baklyset gick sönder. Oops! Tur att jobbet har skadeförsäkring...

Cykla lugnt, men modigt!
/Kattis

Tidningsrubriker är roliga, tycker jag. De vill fånga läsarens uppmärksamhet och samtidigt sammanfatta innehållet med mycket få ord. Då är det roligt med "klämkäcka" eller flertydiga ord, som ger perspektiv. Den här rubriken lurade jag på i Finland, när jag såg detta framför ögonen. Som tur var, som du säkert redan klurat ut, var bastun inte på. Den var en av de svalare platserna i min brors nybyggda hus i Finland när alla annan kalasmat fyllde kylskåpet till brädden.

Det är roligt med släktkalas. Särskilt med min egen släkt, den som jag själv är en del av. Vi skrattar som åsnor (inte sant?), äter med glädje och tycker det är kul med tävlingar och lekar. Till min bror Pers 30-årskalas hade jag knåpat ihop en tipspromenad, med frågor som satt utsatta på kurragömma-vis. 5-åriga Nathalie var med och satte upp de små lapparna, i både "fågel" och "fisk"-höjd. Roligt! :)

Grekisk mat med både vegetariska alternativ (min systers filodegspaj med fetaost och spenat var toppengod!) och köttalternativ avnjöts i solen på en nybyggd altan. Roligt att umgås till bords. Till efterrätt fanns det dels lite grektisk specialitet från Uppsala = baklava i olika former och smaker, och dels fanns det pinocciotårta, en marängtårta med färska jordgubbar på toppen. Per var mycket glad över att få jordgubbstårta till sitt eget kalas, vilket inte varit möjligt tidigare då han, precis som jag, fyller år och oftast firar födelsedagen först i september.







Ät mycket jordgubbar nu när det är sommar!

Det känns härligt att vara i Sverige just nu. Kanske mer svettigt än härligt förra veckan då det var 33,7 grader och sol på dagen- då jag cyklade runt med post till trappuppgångar- och temperaturen inte gick under 28 grader på natten. Men just det här med att ligga i gräset, äta glass och hoppa i en sjö eller i ett hav- UNDERBART, det är det!

Att ha slutat på Helsjön känns konstigt. Tomt när jag levt så nära inpå så många så länge. Gått i skolan där. Ätit där. Sovit där. Snorat där. Ja, allt. Men jag har fått lära känna många härliga människor som jag ju kan träffa nu i sommar och höst. För det finns också ett "liv efter Helsjön". Tack och lov! För när framtiden känns lite läskig och obekant är det skönt att veta att jag har många att dela "livsresan" med.

Rebecka och jag satte slag i saken och firade vår vänskap och sommaren genom att åka till Stockholm i söndags. Vi strövade runt på stan och hittade ner till Nybroplan, där vi spontant hittade en färja till Fjäderholmarna. Där hade vi en skön sommardag med picknick, cheesecake, jordgubbar, bad, sol och mysigt umgänge.

Jag är en viljestark person. Det har jag förstått den senaste tiden. Envishet är bra på vissa sätt, för att man inte ger sig när man tror på något och man ser till att kämpa vidare även när det blir jobbigt. Envishet kan också gå över styr. Det har jag fått klarhet med. Att "ge med sig" är något bra och det är fint att säga "jag hade fel". För det är att lyssna på dem som finns i ens närhet. Jag skulle må bra av att träffa någon, bara av den enkla orsaken att jag då behöver "känna in" en annan person ännu mer. Nära och ofta.

"Efter att du pratat om bananplantagen i Costa Rica sa jag åt min mamma att köpa KRAV-bananer", sa min brors flickvän till mig en bit in på det nya året 2008. Det är ett sätt som min envishet (som också kallas engagemang) yttrar sig på. Har jag upplevt något, kommit att tänka på något, vill jag dela med mig av det till andra. Det ligger i vår mänskliga natur och är det enda riktigt vettiga påverkansarbetet.



Nu ikväll när jag träffade min bror och en kompis till honom berättade jag kort om att jag bott vid en sopptipp i Costa Rica. Stadsdelen El carpio, ett av slumområdena utanför San José, befolkas framförallt av papperslösa nicaraguaner. Dit kommer varje dag- som stadsbussarna i Uppsala vid rusningstrafik- sopbilar och dumpar hela stans sopor. Därför luktar det sopor när man sitter hemma hos en mysig familj för att äta nystekt tortilla med avokado, ris, matbanan och bönor till frukost.



Jag kan låta dyster. Men det jag vill säga är att det är oerhört viktigt hur vi behandlar varandra och vår natur. För det hänger ihop.  Vi ÄR en del av naturen. "Av jord är du kommen och av jord ska du åter bli". Ja, helt klart. Slänger vi sopor rakt ut i naturen får vi också en dag smaka på det i dricksvattnet. (Titta på filmen "Manufactured landscapes" för att få se hur världen i en kinesisk fabrik kan se ut.) Det paradis som Gud gett oss- titta bara på stranden i Costa Rica- är inget att spola bort bara sådär. Se till att sköta om vår planet som den mest noggranne trädgårdsmästaren som inte vill att ett enda litet blad ska få vissna.

Ja, jag ville starta en egen blogg. Tack, Malin och Helena för att ni frågade! Jag älskar att skriva och att fota. Därför är en blogg som gjord för mig. Men jag vill inte låta det bli till press. Hoppas jag ska hitta en bra balans till det i höst!



Jag tänker mig det här som en plats där jag kan skriva lite om vad som händer i mitt liv och vad som finns i mina tankar. Jag får ofta små idéer som jag vill utveckla- om min uppväxt, om miljö och konsumtion, tro, musik, vänskap och syskonskap- ja, allt som jag börjar filosofera över när jag sitter på ett tåg eller en buss, ligger i sängen en lördagsmorgon eller går en promenad i skogen. De tankarna kan få sin plats här!



Under mina två år på Helsjöns folkhögskola (http://www.helsjon.se) fick jag utvecklas mycket. Där bloggade jag, i samma anda som nu, hoppas jag. Den största skillnaden är bara att det här är min blogg. Därför kan jag känna större frihet i att skriva helt det jag vill. Därmed namnet = Kattis perspektiv (som lite kortare blev "kattispektiv").



Skriv gärna kommentarer om det du läser ger dig nya tankar!
Somrig kram! /Kattis